Jag är en person som tar tag i saker (fysisk organisation men även konflikter) och gör mitt bästa för att lösa problem så att det blir så bra som möjligt för alla. Jag blir väldig arg över orättvisor (speciellt gentemot barn) och jag gör allt för att de ska må bra.
De flesta blir väldigt förvånade när jag berättar om ADD:n. De som känner mig bättre säger efter en stund: "Ja men jaaa..nu förstår jag.".
Om jag hade gått runt med ett par krykor (på grund av en skada ) och behövt sätta mig ner för att vila då och då hade ingen tyckt det var konstigt. Eftersom ADHD:n inte syns så drar de flesta slutsatsen att jag borde kunna göra allt som andra kan. Ibland tror jag det med men då kommer alltid konsekvenserna i form av utmattning.
Det kan vara svårt för omgivningen att förstå hur jag fungerar. Om du ber mig göra något som kan anses som komplicerat, som jag är intresserad av, t.ex. en föreläsning om kvinnor med ADHD. Inga problem! Däremot om jag ska gå ut med soporna. Nej, det går inte.
Även om jag har förstått att jag fungerar väldigt bra så har jag problem varje dag med ADD:n. I skrivande stund behöver jag gå upp på vinden med lite saker. Det tar emot nåt enormt. Förmodligen kommer sakerna ligga kvar i hallen i en månad eller två.
Jag brukar säga att jag jobbar hela dygnet. Det är för att mitt jobb är mitt största intresse vilket gör att även när jag kommer hem så fortsätter jag att jobba men i mitt huvud. Jag planerar, tänker ut lösningar på problem och kommer på nya projekt och idéer jag vill slutföra. Min hjärna är alltid igång.
Detta är en del av hur ADHD-I påverkar mig. Alla påverkas olika av diagnosen även om kärnsymtomen för att få en ADHD-diagnos måste finnas.