Jag är ett exempel på detta. Sökte hjälp i många år innan en psykolog förstod att jag hade ADHD-I. Vårt sociala beteende skiljer sig också från männens. Vi diagnostiseras mer sällan med uppförandestörning och trotssymptom och det i kombination med att vi har färre impulsiva och hyperaktiva symptom, gör att vi hamnar i bakgrunden. De stökiga pojkarna får uppmärksamheten, diagnoserna och därmed hjälp.
Tyvärr innebär ADHD-I och brister i exekutiva funktioner större problem med inlärningsförmågan. Även om vi kvinnor kan kompensera med en bättre social förmåga än männen, så blir våra studier lidande. Vår sociala förmåga gör även att vi är bättre på att dölja eller "maskera" våra problem. Vi försöker passa in i normen och lägger varje dag otroliga mängder energi på att att vara normala. Om du ständigt får höra att "Du kan göra bättre ifrån dig." och "Varför gör du det inte bara?" så är den logiska följden att du ifrågasätter dig själv, kanske kommer fram till att du är korkad? Forskning visar att kvinnor med ADHD har låg självkänsla och det kanske inte är så konstigt, med tanke på de hinder vi fått möta?
Detta kanske är en av anledningarna till att kvinnor med ADHD har problem med relationer? Många av oss har även humörsvängningar kopplat till vår menscykel vilket också kan skapa konflikter. Vi behöver få ut mer kunskap till yrkesverksamma om hur vi fungerar för att fler flickor ska få sin diagnos och hjälp i tid. För oss som får den sent i livet, även om det hjälper mycket, så tänker jag ofta på hur mitt liv sett ut om jag fått diagnosen tidigare.
