Kvinnor berättar

Jag hör ofta om folk som antingen inte vill ha någon diagnos eller om de redan fått den, inte vill berätta det för någon.

Jag blev diagnostiserad vid drygt 50 års ålder och allt blev jättekonstigt. Helt plötsligt förstod jag varför ingen förstod mig. Jag sökte upp gamla kompisar och berättade varför jag alltid varit konstig - men kul! Jag åkte till min ridskola och berättade varför det var så viktigt för mig att veta vilken häst jag skulle få rida, lite i förväg (så jag kunde anpassa mig efter det). Personalen brukade bli sura för att jag tjatade och inte kunde vänta på min tur. 

Jag jobbar som admin på en folkhögskola sedan 2 år och gick tidigt ut med min diagnos. Alla verkar uppskatta det. Jag skulle prata om CSN i en klass som läser in gymnasiet. De var stojiga o kunde inte sitta stilla, så jag berättade att jag har ADHD och att det var jättejobbigt för mig att koncentrera mig på det jag skulle säga, om de inte kunde sitta stilla. Då blev det helt tyst och en tjej räckte upp handen: "Har DU ADHD?? Men det har ju vi med! Men hur kan du ha ett sånt jobb då?".

Då blandade sig deras lärare i konversationen: "Lotta är som klippt och skuren för sitt jobb! Hon kan bolla med en massa saker samtidigt, vilket underlättar väsentligt för oss lärare. Hon har koll på allt som händer och lägger märke till saker ingen av oss andra hade märkt. Hon är en viktig resurs i vårt team på skolan." Efter den dagen kommer ofta eleverna från den klassen och vill prata med mig, trots att jag är vuxen. De säger att det är så häftigt att jag är som dom.

En stor fördel är att jag nu kan säga ifrån, när det handlar om saker jag inte är bra på, som t ex att vara sekreterare på något möte. Jag behöver bara förklara att som ADHD:are funkar det inte att lyssna och skriva och förstå samtidigt, då går frågan till någon annan istället - det är otroligt skönt att slippa. I gengäld finns det andra grejor jag är bättre än de flesta andra på, det tycker mina kollegor är toppen att kunna lämna till mig.

Mitt liv har blivit så mycket enklare sedan diagnosen, jag känner inte längre att jag är konstig/annorlunda, eller jo, det gör jag, men nu vet jag varför och kan dra nytta av den kunskapen!

Ett sätt som för mig var det enda jag visste, ett liv där jag pressade in mig själv i mallen "normal" och klarade mig på håret så länge jag inte stannade upp. Kostnaden var och är ångest, depressionsepisoder, panikångest, skamkänslor och en känsla av oändlig ensamhet. Ensamheten och skammen är värst. Acceptansen är jag nog inte i närheten av än.

Är jag verkligen ensam om att få en diagnos och inte uppleva att allt faller på plats? Jag förstår mer, men fortfarande känns det som jag inte fattar någonting. Jag vetinte hur jag ska leva, vad jag ska söka för hjälp. Hur ska jag hålla för arbetslivet och föräldraskapet? Hur gör man, hur har man ADHD? Help please.

Jag har alltid vetat att jag var annorlunda. Redan när jag var liten visste jag...något är fel.

Jag kunde inte göra samma saker som min äldre syster. Hon höll alltid ordning i sitt rum och gjorde läxorna i tid. Jag kunde inte hålla reda på nåt men jag hade tur. Min mamma var hemma under hela min uppväxt och jag gick i en lugn och strukturerad förskola och senare skola. Jag fick bra betyg i högstadiet.

I gymnasiet började jag skolka mycket men lyckades ändå ta examen med VG i medelbetyg. Jag satt alltid kvällen innan eller timmarna innan tentan och pluggade. Efter att jag slutat gymnasiet så blev mitt liv en en berg- och dalbana av depressioner och byten mellan olika arbeten.

Tillslut sökte jag till förskollärarprogrammet och kom in. På något sätt tog jag mig igenom utbildningen. Förmodligen på grund av stöttande kurskamrater. När jag började jobba som förskollärare kände jag mig överväldigad av allt och det tog inte lång tid innan jag var tvungen att gå ner i arbetstid och sen fick jag stressyrsel.

Jag bytte förskola men det hjälpte inte. Jag sökte till Specialpedagogprogrammet och kom in men klarade mig inte förbi en av uppgifterna i termin 1. Jag började jobba som vikare och det var lite bättre.  

Jag fick hjälp av en anti-depressiv medicin som tog bort depressionen och ångesten. Jag fick även hjälp av en en psykolog. Vid det näst sista tillfället (efter att jag prokastinerat en bok om prokastinering) frågade min psykolog mig. "Kan det inte vara så att du har ADD?". Jag svarade bestämt "Nej." men gick hem och läste på. Vid det sista tillfället med min psykolog bad jag en utredning och fick tillslut min diagnos 2018.

Första dagen jag fick pröva centralstimulerande medicin föll allt på plats. Min hjärna var lugn. Jag kunde komma ihåg saker. Jag kunde slutföra saker. Lyckan var obeskrivlig. Men jag har senare insett att medicinen är ett par kryckor. Du kan gå igen men du behöver ha andra saker som stöttar dig.