Jag är ett exempel på detta. Sökte hjälp i många år innan en psykolog förstod att jag hade ADHD-I. Vårt sociala beteende skiljer sig också från männens. Vi diagnostiseras mer sällan med uppförandestörning och trotssymptom och det i kombination med att vi har färre impulsiva och hyperaktiva symptom, gör att vi hamnar i bakgrunden. De stökiga pojkarna får uppmärksamheten, diagnoserna och därmed hjälp.
Tyvärr innebär ADHD-I och brister i exekutiva funktioner större problem med inlärningsförmågan. Även om vi kvinnor kan kompensera med en bättre social förmåga än männen, så blir våra studier lidande. Vår sociala förmåga gör även att vi är bättre på att dölja eller "maskera" våra problem. Vi försöker passa in i normen och lägger varje dag otroliga mängder energi på att att vara normala. Om du ständigt får höra att "Du kan göra bättre ifrån dig." och "Varför gör du det inte bara?" så är den logiska följden att du ifrågasätter dig själv, kanske kommer fram till att du är korkad? Forskning visar att kvinnor med ADHD har låg självkänsla och det kanske inte är så konstigt, med tanke på de hinder vi fått möta?
Detta kanske är en av anledningarna till att kvinnor med ADHD har problem med relationer? Många av oss har även humörsvängningar kopplat till vår menscykel vilket också kan skapa konflikter. Vi behöver få ut mer kunskap till yrkesverksamma om hur vi fungerar för att fler flickor ska få sin diagnos och hjälp i tid. För oss som får den sent i livet, även om det hjälper mycket, så tänker jag ofta på hur mitt liv sett ut om jag fått diagnosen tidigare.
När du får din ADHD-diagnos är det vanligt att läkaren rekommenderar medicin, vilket du kanske väljer att testa. Detta kan hjälpa dig att införa rutiner och struktur i ditt liv. Men vårdpersonalen missar ofta helhetsperspektivet. ADHD påverkar hela ditt liv, varje dag. Medicin kan självklart vara en del av behandlingen, men mer behövs. Speciellt när du får diagnosen som vuxen, efter att ha försökt och misslyckats under hela ditt liv med att anpassa dig till en normal livsstil. De strategier du har använt tidigare har byggts på att du är normal, så vad ska du göra nu? Du har ju fått hjälp, eller hur?
Det vården missar är den problematik som vi kvinnor upplever med hormoner och vår menscykeln. Eftersom hjärnan påverkas av hormoner och medicinen påverkar hjärnan känns det som en rimlig slutsats att vi kanske inte ska ha samma medicinering som män? Vi ska kanske till och med få en medicinsk behandling utifrån vår hormonella cykel?
Om jag hade möjlighet skulle jag vilja skapa en helt annan vård för personer med ADHD. Det skulle börja med en kurs för att lära känna din hjärna, dess behov, och hur din diagnos uttrycker sig hos just dig. Därefter skulle du träffa en specialpedagog som skulle kartlägga dina behov och utmaningar i livet, och tillsammans arbeta för att göra ditt liv så bra som möjligt. Vi skulle se över de fysiska miljöer du vistas i med en specialpedagogisk myndighets (SPSM) tillgänglighetsmodell (din sociala-, fysiska-, pedagogiska- miljö) och utifrån detta titta på hur ditt hem/jobb kan utformas för att stötta dina hjärna och dina behov.
Efter detta skulle du få en individanpassad behandlingsplan som inkluderar både medicinering och terapi, baserat på dina specifika behov. Behandlingen skulle vara individanpassad eftersom ADHD kan uttrycka sig på olika sätt hos olika personer.
Drömmen hade varit att öppna en NPF-klinik (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) utifrån dessa tankar där psykiatri och specialpedagogik förenas skapa en vård som verkligen ger hjälp. En sådan klinik skulle erbjuda specialiserad vård för personer med NPF-diagnoser såsom ADHD och autism, och skulle använda en tvärvetenskaplig metod för att behandla patienterna. Det skulle finnas både psykiatriker, psykologer, gynekologer och specialpedagoger på plats för att kunna ge en helhetsbild av patienternas behov och för att kunna skräddarsy behandlingen efter varje individs specifika behov. Kliniken skulle också erbjuda stöd till patienternas familjer och närstående för att skapa en trygg och stöttande miljö både under behandling och efteråt. Klinikens fysiska miljö hade varit tillgänglig för människor med hjärnor utanför normen med tanke på möblering, färgsättning, ljussättning och skyltning med mera. Genom att förena psykiatri och specialpedagogik skulle kliniken kunna ge patienterna den bästa möjliga vården och hjälpa dem att nå sin fulla potential. Kanske kan drömmen gå i uppfyllelse en dag så att kvinnor med ADHD kan få den hjälp de behöver?
